känns det som. Så fort jag tänker på mamma (typ 100 ggr om dagen) så tvingar jag mig själv att tänka på något annat. Jag saknar henne något så fruktansvärt. Ett stort hål i min kropp. Jag vaknar på natten och saknar henne. Jag kör bilen och vill ringa henne. Jag passerar Vinslöv och i stället för att hälsa på henne får jag besöka gravstenen. Så himla orättvist. Hon blev 67 år. Det är ingen ålder.
 |
| Mamma och jag på Fantasea i Phuket november 2014. |
Ett tag trodde jag att tårarna var slut och jag har varit lyckosam med att sätta upp min lilla mur i försvar. Nu har jag kommit in i en period när jag ändå är så pass långt från begravningen tidsmässigt att jag borde vara mer under kontroll. Det är jag normalt ända till........ någon beklagar eller visar lite omtanke.
Ibland är det kanske bättre med större urladdningar än alla dessa små. De stör mig och min omgivning.
Samtidigt är jag så tacksam att det finns så många människor i min omgivning som visar så mycket omtanke mot lilla mig.
Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar