Vinterkräksjukan flyttade in med buller och bång...

Vad säger man: Det sista man ger upp är hoppet? I fredags kväll fick Lucas maginfluensan. Han var helt ok på lördagen och man kunde inte tro att det var samma kille som spytt hela natten.

På lördagen ställde vi in våra betsyr och var bara hemma. Alla mådde bra och det var en supermysig kväll. Vi skulle varit på 40-års fest inne hos grannen och lite kändes det väl som Askungen när man hörde musik och sorl från deras hus. "Vad är väl en fest hos grannen...."

På söndagen började vi ana oråd när Elise vägrade att äta frukost. Då jag hade både hundskola och handboll på eftermiddagen tog Johnny det värsta med Elise. I sista stund ställde jag in hundskolan. Behövde Johnnys assistans med Zanzi för att hinna mellan hundskola och handboll och den var ju körd.

Fixade håret för första gången sen jag klippte mig. Känns alltid konstigt att fixa ett nyklippt hår. Jag begav mig in till Idrottshallen. Efter säkerhetsgenomgången i Idrottshallen så började jag känna mig konstig i magen. Å andra sidan hade hypokondriskt nog kännt det enda sedan i torsdagskväll. Jag funderade på om det var för att jag ätit dåligt å en massa andra anledningar. Johnny hade ju tagit de värsta kräkattackerna så jag kände att jag inte hade exponerat mig mer än nödvändigt... Trodde jag ja!!

När jag körde brandgenomgången för publiken kände jag mig riktigt illa ute. Sen la det sig och sen kom en illamående attack igen och sen kändes bättre ett litet tag igen. Efter presentationen i halvlek gav jag upp. Tog mig ut ur hallen och till bilen som stod nära och bra parkerad utanför entréen. Hann inte mer än till bilen förrän jag började spy. Hade osm tur var förberett mig med en platspåse så de korvätande fansen slapp se min frukost på parkeringen.

Hann hem innan nästa kaskad kom och sen var jag i gång. Johnny klarade sig en stund kängre denna gången. Normalt sett brukar han bli sjuk ett par timmar innan mig men inte denna gången...

Sjukt hur urvattnad kroppen kan kännas efter en sån här pärs. Värk i hela kroppen. Kunde knappt böja fingrarna i morse. Nu, ett dygn senare, så känner vi båda vuxna oss bättre och börjar få tillbaka balansen. Lucas är rastlös och är inte alls med på noterna att vi andra är sjuka. Elise verkar ok men har inte kunnat äta så mycket idag, däremot så är jag tacksam för att hon dricker mycket vatten. Hon sov minst tre timmar med mig idag på dagen så man kan ju undra hur det påverkar hennes morgonrutiner i morgon. Hon är ju allmänt känd för att vakna 05.30 varje morgon.