Mitt eget år av tragik verkar inte vara slut och jag fortsätter att inkassera den ena katastrofen efter den andra...... Människor jag älskat så innerligt har dött, människor jag älskar blir sjuka i sjukdomar som inte går att bota och lever en oviss framtid. Detta medan livet fortsätter precis som vanligt utanför. Jag vet, jag har inte ens nämnt att jag fortfarande går med gips och har ont, att det varit en pissig vinter med bokningar i Åhus och att vi sålt våra aktier i en av våra verksamheter med förlust bara för att bara bli av med kampanjonskapet. Jag är glad och lättad att jag slipper få knivar i ryggen och att jag slipper leta möjligheter att sätta knivar i ryggen tillbaka. Samtidigt är jag så besviken på att jag räknade någon som god men som i slutändan inte var det. För kan man inte ens beklaga sorgen av en person som gott bort (och som man till och med tillbringat semester med) till en närstående, då är man inte den jag trodde att man var. Den hade tagit enormt hårt för mammas del också. Hon som blev ledsen och bekymrad över att någon tog bort henne som vän på Facebook.
Det tråkiga för mig personligen är att två vänner som betytt mycket för mig har gått förlorade. Jag saknar dem väldigt mycket ändå.
Jag läser i tidningen om ytterligare personer som drunknat i Medelhavet i sin flykt till fred & lycka. Personer dör och ändå fortsätter livet runt omkring som om ingenting hänt.
Livet går vidare och jag hoppas att jag snart får simma i lugna vatten. Kippandet efter luft hela tiden tär. Jag har fortfarande inte haft möjlighet att sörja mamma och absolut inte Lennart. Jag gråter varje dag av saknad efter dem men sen kommer livet emellan och muren måste upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar